Portugal

Utmed Portugals kust lägger fiskarna nät långt ut till havs, flera kilometer ut. Näten markeras med flöten och flaggor, som lätt kan fastna i propellern. Händer detta måste man gå ner i vattnet och skära loss, vilket är svårt och farligt i dyningen och det kalla vattnet. För att inte riskera detta, gör man endast dagseglingar och håller skarp utkik hela tiden. Ofta får vi väja för små flöten som plötsligt dyker upp mellan vågorna, trots att de är försedda med vimplar i olika färger syns de inte långt. Priset togs av ett flöte i form av en mörkblå plastdunk utan vimpel som dök upp i det gråblå havet! Obegripligt att det inte är krav på att flötena förses med rejäla flaggor, radarreflektorer och ljus.

Inte lätt att se denna nätflagga

I Viano do Castelo ligger marinan intill en tågbro konstruerad av Eifel, samma Eifel som ritat Eifeltornet i Paris. Bron, byggd i nitad stål, skramlar fruktansvärt när tågen passerar. Tur att inga tåg passerar på natten.

Eifels tågbro

Friska nordvästvindar ger en härlig seglats till Leixoes (med ett omöjligt portugisiskt uttal), som är hamnen till staden Porto. Bussen tar oss in till Porto, en kuperad stad, som klättrar uppför bergen på bägge sidor floden. En praktfull bågbro sammanbinder stadsdelarna med sina smala vindlande gränder och färggranna hus.

Porto

Engelsmännen ”uppfann” portvinet, som görs av druvor som odlas odlas långt in i landet. Det färdiga vinet transporterades förr på speciella båtar ner till Porto. Där spetsas vinet med konjak som avbryter jäsningen och behåller sötman i vinet. Därpå lagras vinet på ekfat under flera år innan det skeppas ut i världen. Namnet portvin kommer givetvis av att vinet skeppas ut från Porto. Vi deltog i en guidad tur i bolaget Offleys lagerlokaler med efterföljande portvinsprovning.

Här mognar portvinet i mörka lagringslokaler

Portvinsprovning

Större delen av Portugals kust består av långgrunda sandstränder. Synd att havet är så kallt att ingen vill bada. Hamnarna ligger oftast i flodmynningar och skyddas av kilometerlånga höga vågbrytare. Hamnarna är få och ligger långt ifrån varandra.

I Peniche är gästhamnen full, så vi ankrar utanför hamnen i lä av vågbrytaren. Atlantens dyning når ändå vår ankarplats, vilket ger en rullig natt och det är svårt att sova.

Smögens vattentorn? Nej, det är Peniche

På vägen till Lissabons hamnstad Cascais går vi för motor och radarhjälp i tjock dimma och håller skarp utkik efter nätbojar. Dimman väller fram i sjok och sikten varierar från i ena stunden 50 m och i nästa en kilometer. Ser inga båtar, men AISen avslöjar att vi har flera båtar i närheten.

Den grå dimbanken väller in från havet
och strax blir båtarna osynliga

Cascais har en fin men dyr marina, varför vi ankrar utanför. Vädret har växlat till varmt och soligt, ingen dimma. Staden har mycket turister, många svenskar o engelsmän.

Flygning  eller segling?

Gatstenen ger illusionen av vågor i trottoaren  

Vår segelklubbstidning Varvet redigeras på distans

Varmvattenberedarens övertrycksventil läcker, många liter vatten rinner ner i kölsvinet. Vi går in i den svindyra marinan och kapten startar felsökning. Efter demontering av ventilen konstateras att felet ligger i vattenpumpen som stoppar vid alltför högt tryck. Efter en enkel justering är problemet åtgärdat. Kaptenen är stolt över att ha klarat av ”reparationen” och får beröm av hustrun.

Varmvattenberedaren  lagas

Lokaltåg in till Lissabon genom Estoril och andra fashionabla förorter. Lissabon är byggd på 7 kullar och är mycket backig. Fullt av turister i stan, de gammaldags spårvagnarna är överfulla och klättrar långsamt uppför de branta gatorna. Den äldsta stadsdelen Alfama har många restauranger som bjuder på Fadosång, en speciell traditionell sångform. Staden drabbades av jordbävning 1755 som förstörde stora delar av staden. Stadsmuren var solitt byggd och motstod skakningarna och finns bitvis synlig mellan husen i den gamla stadsdelen.

Ett av Lissabons många torg

Kakelklädd husfasad

Tät trafik på trånga gator

Gränd i stadsdelen Alfama 

Portugals sydvästudde, Cabo Sao Vicente, rundas i stiltje och atlantdyning. Härifrån utgick de stora äventyrarna Vasco da Gama och Columbus på sina upptäcktsfärder till nya kontinenter och nya sjövägar.

Fyren på Cabo Sao Vicente

Vasco da Gama

Columbus på väg västerut?

Galicien

Efter att ha klarat av ett bröllop i släkten fick Mr Ryan den äran att återbörda oss till båten i La Coruna.

Bröllop på barken Viking i Göteborg

Utanför La Coruna står Torre de Hercules. Den äldsta fungerande fyren i världen. Den började byggas av romarna och har alltsedan dess byggts på och till.

Torre de Hercules

Galicien, provinsen i Spaniens nordvästhörn, är spanjorernas populära tillhåll vid Atlantkusten. Mycket inhemska turister i alla samhällen, och de ligger tätt utmed kusten.

Ria Muros är den nordligaste av de fyra riorna i Galicien. Riorna är djupa vikar som skär långt in i landet. Omgivna av höga berg påminner de om de norska fjordarna. Staden Muros är ett gammalt vackert fiskeläge som vi blev förtjusta i. Trånga smala gränder och välbevarade små hus med typiska galiciska burspråk.

Muros med fiskebåtar i förgrunden

Smala gränder i Muros

Galiciska burspråk på husen

Galicien har ett eget språk, galiciska. Alla platser och gator har olika namn på spanska och galiciska och alla skyltar är tvåspråkiga.

Tvåspråkiga gatunamn

Fina sandstränder ligger insprängda mellan klipporna, men ingen badar, vattnet är kallt, bara 17-19 grader. Det kalla havet medför att det ofta är dimma utmed kusten. Flera dagar har vi lämnat hamnen i dimma och tagit oss fram med radarhjälp. Mestadels lättar dimman under dagen, men ett dis ligger alltid kvar och minskar sikten.

Dimman väller in över kustbergen
och döljer vindsnurrorna

Varje vik är fylld av pontoner med musselodlingar, viveros. Svårt att hitta ankarplats mellan odlingarna. Galicien är ett paradis för älskare av fisk och skaldjur. Varje restaurang har en lång meny med havets läckerheter.

Musselodlingar ”viveros”

Musselplock vid lågvatten är det stora folknöjet

Cabo Finisterre, som är den västligaste punkten på Europas fastland, passeras i dis. Finisterre kan översättas med slutet på jorden. Precis vad man ansåg om platsen förr i tiden.

Cabo Finisterre

Från den lilla hamnen Portosin långt in i Ria Muros tar vi oss med buss in i landet till Santiago de Compostela. Den staden är berömd för sin katedral. Många katoliker vallfärdar eller helst vandrar utmed en gammal pilgrimsled till katedralen. Under altaret i kryptan ligger nämligen relik av aposteln Jakob, en av Jesu lärjungar. Vi hade turen att besöka katedralen och delta i den dagliga högmässan för pilgrimerna. En fantastisk upplevelse, speciellt när det stora rökelsekaret svingades över församlingens huvuden till dånande orgelmusik.

Katedralen i Santiago de Compostela

 Pilgrimer vilar ut efter en lång vandring

Mässan i katedralen

Ett av många torg i Santiago de Compostela

Atlantens dyning bryter mot grund och skär utanför kusten och bildar mattor av skum. Med lite fantasi kan de säregna klippformationerna bli till statyer.

 

Atlanten skummar

Mera skum

Ovanliga klippformationer.
Denna döpte vi till Madonnan.

Seglatsen mot Baiona började med radargång i dimma. När vi närmade oss Isla Ons och Isla Cies övergick dimman i dis och de vackra öarna läade för Atlantdyningen. Vi hade gärna ankrat här, men öarna är naturreservat och kräver en krånglig tillståndsansökan. På väg in till Baiona var rian fylld av kappseglare. ”Är det kappsegling, nej de' e' lörda”. Kvällen bjöd på både folkliv och folkldans.

Borgen som skyddar inloppet till Baiona

Folkdansuppvisningen började kl 22