Färjan brinner! / Ferry on fire!

Söndag 27 januari, 2013             Saint Anne, Martinique
Trip: 140 nm                                 Totalt: 8175 nm

        En desperat röst hördes på VHF-radion ”Ferry on fire! People onboard! All boats and dinghies, please go immediately to the ferry to evacuate the passengers”. Meddelandet upprepades gång på gång. I mörkret låg ett nedsläckt fartyg i den yttre delen av Admiralty Bay några hundra meter från vår ankarplats. Rök välde ut från aktern. Det var färjan som går mellan Bequia och Saint Vincent som fattat eld! I kikaren såg vi att passagerarna samlats på fördäck för att undgå röken. Nu blev de fullt liv i bukten, all båtar och jollar gav sig ut till haveristen för att bistå vid evakueringen. Tyvärr kunde vi bara vara åskådare då vår utombordsmotor var på reparation

      Några större segelbåtar lade sig bredvid haveristen och lyste upp scenen med strålkastare. Passagerarna fick klättra ner en och en utmed en repstege till jollarna, som förde dem i land. Under tiden lyckades besättningen släcka elden. Tur att olyckan skedde så nära land. Till havs finns ingen hjälp att få, då det inte finns några räddningsfarkoster eller bogserbåtar att tillgå i denna del av Karibien.

     Mekanikern meddelade att vår utombordare var bortom all räddning och ingen fanns att köpa på Bequia. Vi tog upp ankaret och lämnade ön efter 2 veckor på denna härliga plats och seglade till Wallilabou Bay på St. Vincent. Platsen där Pirates of Caribbean filmerna spelades in. Det blev ett återbesök , då vi var här i våras också. Några orkaner hade drabbat ön under sommaren, så de kvarvarande kulisserna från filminspelningen hade rasat ytterligare.   

Raserade kulisser från Pirates of the Caribbean
Demolished film set ups from Pirates of the Caribbean

 

     På väg till nästa ö Sankt Lucia i motvind drabbades vi återigen av skit i dieseln. Motorn stannade och vägrade att gå trots filterbyte. I sjögången rördes skiten upp från tankbotten och satte igen tankens sugrör och bägge filtren. Det blev en långsam nattkryss och först nästa morgon kom vi fram till Rodney Bay och lät ankaret gå i det första gryningsljuset.

 

Rodney Bay

    Rodney Bay Marina, dit vi flyttade oss senare, är mycket välordnad och dessutom billig. Där finns många restauranger och köpcentra med välsorterade mataffärer. Förråden fylldes på med franska ostar, spanskt vin och italiensk salami. En ny motor köptes till jollen och målades genast med svenska flaggor och vårt båtnamn, allt för at försvåra stöld. Dieseltanken blev också rengjord. Här återsågs flera yachter från tidigare hamnar och det blev flera kvällar med besättningarna från svenska Shaddock och finska Dynamik.

RodneyBay Marina

 

Nya jollemotorn provas / Testing the new dinghy outborder

 

     Columbus var den förste som upptäckte St Lucia, men han landsteg aldrig. Senare kom holländare och besatte ön och gjorde urbefolkningen till slavar. Ön har sedan vandrat mellan franska och engelska händer och är numera en självständig stat.

    Med hyrbil gjordes dagstur med Kurt och Eva från ”Dynamik” till Soufrière och svavelkällorna. Längs krokiga och mycket branta vägar, där den lilla bilen kröp fram på lägsta växel, upplevde vi den vackra ön. Den tidigare huvudstaden Soufrière ligger mitt i en jättelik vulkankrater, 5 km i diameter. Halva kratern har rasat i havet, så staden ligger i en gryta som öppnar sig mot havet. Bortanför staden reser sig de båda otroliga sockertopparna  Petit och Grand  Piton. De är inte gamla vulkaner, utan magman har underifrån tryckt upp jordskorpan och format dessa branta berg.

Totempåle som vägvisare / Primitiv road sign

 

Soufrieredalen med de bägge Pitonerna i bakgrunden
The Soufriere valley with the two Pitons in the background

     Doften från svavelkällorna stack i näsan redan innan vi kom fram. Marken runtomkring var gul av svavel och brun av järnoxid. Svavelångor steg upp från bubblande, kokande dypölar. En lämplig plats om man vill föreställa sig hur Dantes Inferno såg ut.

Svavelkällor / Sulphur springs

 

Svavelånga / Sulphur steam

Kokande dypölar / Boiling mud pits

 

     Rodney Bay är uppkallad efter den engelska amiralen Rodney, som anlade en örlogsbas här i slutet av 1700-talet. Pigeon Island vid inloppet till bukten har ruiner efter officerarnas och manskapets förläggningar och även efter verkstäder för fartygens underhåll. De två topparna på Pigeon Island var befästa med fort och kanoner. För att få de tunga kanonerna uppför de branta bergssluttningarna, gick man mycket smart tillväga. Ett skepp ankrades upp tätt intill bergssidan, en kraftig tross spändes mellan masten och en ställning iland. Kanonerna halades via denna linbana in till land och upp till bergets topp. Man blir imponerad hur man kunde hantera de tunga kanonerna med bara linor och handkraft.

Pigeon Island

’

Fort Rodney på en av topparna
Fort Rodney upon one of the summits

 

Upp mot toppen / Up to the top

Linbana för att transportera kanoner iland
Clever method to haul cannons ashore

 

Svalkande öl efter allt klättrande / A refreshing bear after climbing

 

     Under andra världskriget hade amerikanarna en radiostation på en av topparna. De anlade också en linbana för att få upp dieselfaten till radiostationens generatorer.

      En härlig bidevindsseglats förde oss hit till Martinique.

  
NU ÄR ÄVEN BILDERNA INLAGDA I FÖREGÅENDE RESEBREV!


 

Sunday 27 January, 2013            Saint Anne, Martinique

Trip: 140 nm                                 Total: 8175 nm

A desperate voice was heard on the VHF-radio “Ferry on fire! People onboard! All boats and dinghies, please go immediately to the ferry to evacuate the passengers”. The message was repeated over and over again. A dark ship could be seen in the outer part of Admiralty Bay some hundred meters from our anchorage. Smoke was coming out of the stern. It was  the ferry that goes between Bequia and Saint Vincent that was on fire!. With the binoculars we could see the passengers gathering on the fore deck  to escape the smoke. Now there was a lot happening in the bay, all boats and dinghies rushed to the disabled vessel to save the passengers. Unfortunately we could only be spectators as our outborder was in a workshop.

     Some big yachts placed themselves beside the ferry and covered the scene with their floodlights. The passengers had to climb down one by one via rope ladders to the dinghies which brought them ashore. Meanwhile the crew managed to put out the fire. Luckily the accident happened close to shore. At sea there is no help available, as there are no rescue vessels or tug boats in this part of the Caribbean.    

     The mechanic told us there was no idea to repair the outborder and there was none for sale in Bequia. We weighed anchor and left the lovely island after 2 weeks and sailed to Wallilabou Bay in St. Vincent.  That’s the place where the movies Pirates of Caribbean were shot. It was a revisit as we also were here in the springtime. Some hurricanes had hit the island during the summer, so the remaining set ups from the shootings were more demolished than before.

     Underway in headwind to the next island St Lucia we were again affected by dirt in the diesel tank. The engine stopped and refused to run even after change of filters.  The seas made the dirt coming up from the bottom of the tank and clogged the suction pipe and both filters.  It was a slow beating in the night  and not until the following morning did we arrive in Rodney Bay and let the anchor go in the first light of day.

     Rodney Bay Marina, into which we moved later, is well organized and also cheap. There are many restaurants and a shopping mall with well stocked super markets. We stocked up with French cheese , Spanish wine and Italian salami. The dinghy got a new outborder and was immediately painted with the Swedish flag and our boat name, all to avoid thefts. Also the diesel tank was cleaned. Several yachts  from previous harbours were seen here  and we had several nice evenings with the crews of Swedish yacht Shaddock and the Finnish Dynamik.

     Columbus was the first to discover St Lucia, but he went never ashore. Later the Dutch came and concurred the island and made slaves of the natives. Later the island has been under either French or English power and is nowadays an independent state. 

     With Kurt and Eva from “Dynamik” we made a day tour by rental car to Soufriere and the sulphur springs. Along winding and very steep roads, where the small car only managed with the lowest gear, we made the beautiful island. The previous capital Soufriere is situated in the middle of a giant volcano crater , 5 km in diameter. Half of the crater has fallen into the sea, so the town lies in a valley that opens towards the sea. Further out of town you can see the two unbelievable cones Petit and Grand Piton. They are not old volcanoes, but the magma has pressed up the crust of the earth and formed these steep mountains.

     The smell from the sulphur springs irritated our noses already before arriving to the site. The ground was yellow from sulphur and brown from iron oxide. Sulphur steam came out from boiling mud pits. This is the right place if you want to imagine how Dante’s Inferno did look like. 

     Rodney Bay is named after the English admiral Rodney, who built a naval base here at the end of the 18^th century. There are several ruins on Pigeon Island at the entrance to the bay. Barracks of officers and crews and also workshops for ships maintenance. The two summits of Pigeon Island had forts and cannons.  They had a clever method to bring the heavy cannons up the steep hillsides.  A ship was moored close to the hillside, a thick cable was rigged between the mast and a tripod ashore. The cannons were pulled ashore along this cable and up to the top of the hill. It is impressing how the heavy cannons were handled with only ropes and hands.

     The Americans had a radio station on one of the summits during World War II. Also they built a line car to get the diesel barrels up to the generator at the radio station.   

     A wonderful close reach brought us here to Martinique.

NOW THE PHOTOS ARE ALSO ADDED TO THE PREVIOUS LETTER!

 

 

 

Start 2013

Måndag 7 januari, 2013            Admiralty Bay, Bequia
Trip: 35 nm                                 Totalt: 8035 nm

En timmes motorgång i motvind och motström tar oss till nästa ö, Mayreau. En liten ö endast 3 km lång med 350 invånare. Ankrar bland andra segelbåtar utanför en fin palmklädd sandstrand.  Samhället ligger inte vid havet utan mitt på ön uppför en brant backe. Flera enkla restauranger kantar vägen upp och är lämpliga vattenhål i motlutet.

Mayreaus strand / Beach at Mayreau

Restauranger utmed vägen till Mayreaus topp
Restaurants along the road to the top of Mayreau

Dominikanermunken Divonne kom hit som präst och engagerade befolkningen i ett kyrkbygge. Högst upp på ön ligger nu en liten katolsk kyrka i det annars protestantiska Karibien. Från kyrkan har man en vidunderlig utsikt över Tobago Cays och reven utanför. Prästen fick också öborna att betongklä bergssidan nedanför kyrkan för att samla upp regnvatten som leds ner i en vattenreservoar.

Kyrkan / The church

Utsikt mot Tobago Cays / View over Tobago Cays 

Samhället myllrar av glada barn. Men arbetslösheten är hög. Eftersom Mayreau lever helt på turismen, har den drabbats hårt av den ekonomiska världskrisen. Ett av hotellen har avskedat all personal och har gäster endast i några enstaka rum. De tomma restaurangerna försöker locka in oss.

 Inlägg på hemsidan / Updating our homepage

Ännu en spik i sysselsättningskistan är att ett jättelikt kryssningsfartyg ankrar på redden och kör in sina passagerare med livbåtar till stranden. Det borde ge inkomster! Men nej! De inmutar en del av stranden och har egna surfbrädor, kanoter, segeljollar och vattenskidbåtar med sig och sätter dessutom upp en egen grill och bar på stranden. Allt med egen personal.  Lokalbefolkningen blir reducerad till T-shirts försäljare.  

Nästa dag seglar vi med revade segel norrut förbi Canouan till Bequia, där vi ankrar bland hundratals båtar i Admiralty Bays turkosa vatten. Bequia var tidigare en populär plats för skandinaver att fira nyår då norska Marianne hade öppet hus. Tyvärr finns hon inte mer. 

Nyårsafton firas med grillnig på stranden tillsammans med ett tiotal svenska båtbesättningar. Ett härligt gäng med ungdomar och barnfamiljer. Ett stort fyrverkeri och båtsirener firar tolvslaget. 

Nyårsaftonsgrill på stranden / Beach BBQ on the new years eve

Lugnt firande med Kjell och Margaretha från“Emma”
Peaceful celebration with Kjell and Margaretha from ”Emma”

I Grenada var det mest medelålders seglare, men här är det livat med ungdomar och barnfamiljer som nyss seglat över Atlanten. De har tagit en paus från ekorrhjulet och gett sig av. De flesta är ute på en ettårsrunda, andra har siktet inställd på mer avlägsna horisonter. Barnen får hemundervisning av föräldrarna och blir dessutom oerhört rika på upplevelser i livets skola.

Blåsiga dagar inleder nyåret. Ett högtryck skickar ner kraftiga vindbyar, Xavita pendlar och rycker i ankaret. Dagligen dyker vi ner och kollar att ankaret är ordentligt nergrävt i sandbotten. Flera gånger stiger vi upp på natten för att se att vi inte draggar. En fördel med de kraftiga vindarna är att vindgeneratorn förser oss med all elström, även när kylkompressorn och salongsfläkten slukar massor med amperetimmar. Så snart mekanikern har reparerat utombordsmotorn fortsätter vi till mer skyddade vikar.

Ankarkoll / Checking the anchor

Vindgeneratorn högst upp på sin stolpe
The windmill high up on its pole

 

Monday 7 Januari, 2013            Admiralty Bay, Bequia

Trip: 35 nm                                 Total: 8035 nm

One hour by engine against wind and current brings us to the next island, Mayreau. A small island only 3 km long with 350 inhabitants. We let the anchor go among other yachts outside a nice palm fringed beach. The village is not situated at the coastline, but in the middle of the island up a steep hill. There are several simple restaurants along the road as waterholes.

The Doiminican munk Divonne arrived here as a priest and engaged the inhabitants in building a church. At the top of the island there is now a small catholic church in the otherwise protestantic Caribbean. You have a wonderful view from the church towards Tobago Cays and the reefs. The priest also got the locals to concrete the hillside below the church to make it possible to collect rain water which is led to a large reservoir.  

The village has lot of happy children. But unemployment is high. As Mayreau is dependent upon tourism, it has suffered badly by the world economic downturn. One hotel has dismissed all its staff and has only some few guests. The empty restaurants try to catch us.

 
One more drawback is when a huge cruise ship anchors in the bay and brings all their passengers  ashore.  That should bring money! But no! They occupy a part of the beach and bring their own surf boards, canoes, sail dinghies and waterski boats, and also sets up their own BBQ and bar. All by their own staff. The locals are reduced to T-shirt vendors.

Next day we sail with reefs in all sails northward pass Canouan  to Bequia, where we anchor among hundreds of yachts in the turquoise waters of Admiralty Bay. Bequia was until recently a popular place for celebrating New Year as long as the Norwegian woman Marianne had open house. But she has passed away.

New Years Eve is celebrated with BBQ on the beach together with other Swedish yachties. A nice bunch of youths and families with small children. Lots of fireworks and blasts from the ships sirens inaugurate the new year.

In Grenada most of the yachties were middle aged, but here it is more lively with young couples and families with children that have just crossed the Atlantic. They have taken time off and sailed away. Most are on a one year tour, but others are going for more distant horizons. The children are having school onboard with their parents and will besides have a lot of experiences from the school of life.

 
The New Year starts with days of  hard winds. An anticyclone sends strong wind gusts,  Xavita is moving from side to side and pulls the anchor. We do daily dives to check that the anchor is well digged down in the sandy bottom. During night time we step up several times to check that we do not drag.  One advantage with the strong winds is that our wind mill gives us all electricity we need, although the fridge and cabin fan consume many ampere hours. As soon as the mechanic has repaired our  outborder we will move to a bay with more shelter.